Efter 7 månader så har jag insett att livet är till för att dela, inte som att dela en vodka... Utan mer som att dela en gemenskap. Det känns inte som att jag vill vara helt själv och själviskt erbjuda mig det som jag har och ge, för när man hittar sitt livs älskare så delas allt du har på 2. Varför ska jag behålla båda halvorna när jag kan ge minst lika mycket stolthet och glädje till någon annan som jag givit mig själv? Allt man drömmer om och allt romantiskt man ser på film blir plötsigt verklighet. En massa overkliga sanndrömmar. Verklighetsbaserade, men ändå långt utanför min egna lilla livs bubbla. Här i livet så ska man dela, hitta någon man älskar som man är redo att offra allt, men fortfarande se fan till att personen kan göra detsamma för dig. Se även till att personen står ut med dig när du är som värst, för annars har den inte gjort ett skit för att förtjäna ditt bästa. Är du så lyckligt lottad som mig så att du har hittat någon att dela livet med så se fan inte till att ta det för givet. Då kan det gå åt helvete och du kanske inte inser hur mycket du verkligen älskar någon förrän det är för sent. En kemi så stark som jag känner är nått som inte går att beskriva, det är som att sväva på moln men samt dansa på rosor. Alla dessa känslor som du konstant känner flyga runt i luften. Dessa tankar som skenar genom huvudet. ILU M.